Många medlemsföretag i Sveriges Bergmaterialindustri, SBMI, har framhållit att det tar alltför lång tid att få tillstånd till täktverksamhet från länsstyrelserna. Dessutom anses handläggningstiderna samt kraven på tillståndsansökningarnas innehåll variera kraftigt mellan olika län i liknande tillståndsärenden. SBMI lät därför göra en utredning 2006 om hur lång tid tillståndshanteringen tar, tänkbara orsaker samt vad man skulle kunna göra för att förkorta handläggningstiderna.  

Utredningen genomfördes genom skriftliga enkäter och intervjuer med chefer och handläggare på såväl landets samtliga länsstyrelser som i berörda företag i bergmaterialindustrin. 

En ny liknande utredning görs sommaren 2008 på SBMIs styrelses uppdrag av jur stud Joakim Ärlund, som gjorde den förra utredningen och som själv svarar för utredningens resultat och slutsatser.

Sammanfattning av utredningen 2006
Utredningen visar att endast ett fåtal län har en betydande andel ärenden som inte är avgjorda och där handläggningen pågått i mer än 1 år. I ett län utgjorde dock dessa 28 av totalt 35 pågående ärenden den 1 juni 2006. Det finns exempel på ärenden med upp till 12 års handläggningstid. Dessa är dock undantag. 

Skälen till att handläggningstiden i vissa fall trots allt blir lång är flera.

Ansökningar om tillstånd är i flera fall otillräckliga när de inges till länsstyrelsen. Detta riskerar fördröja hanteringen av andra ansökningar av bra kvalitet. Sämre ansökningar leder till flera krav på kompletteringar, vilket förlänger handläggningstiden. Flertalet konsulter som anlitas för att författa dessa ansökningar anses av både företag och länsstyrelsen vara mindre lämpade för uppgiften. 

Det saknas en utförlig och landsomfattande vägledning för hur täktärenden skall handläggas, vilket leder till osäkerhet såväl hos länsstyrelsens handläggare som sökande. Konsekvensen blir osäkerhet om vilka krav som skall ställas på ansökan och därmed, har det visat sig, ställs stränga villkor med stor säkerhetsmarginal, vilken stundtals inte står i proportion till vad villkoret avser uppnå.

Dessutom har utredningen funnit att villkor för samma typ av ärenden kan skilja sig åt mellan olika län samt att överklaganden, bristfällig dialog och stor oklarhet rörande användningen av komfortvärden för vibrationer, leder till onödig tidsutdräkt i vissa fall.

Slutsatsen av utredningen är att frånvaron av sådan utförlig handledning gör att andra faktorer än de som avses i lagen får större betydelse för handläggningen. Dessa utgörs t ex av utbildningsbakgrund, miljöintresse, ålder och erfarenhet hos länsstyrelsens handläggare. 

Sveriges bergmaterialindustri rekommenderas därför att

- öka kunskaperna om miljö- och förvaltningsrätt hos sina medlemmar.

- förbättra kunskaperna i hur en miljökonsekvensbeskrivning och ansökan i övrigt författas på bästa sätt.

- fortsätta verka för en ny upplaga av Naturvårdsverkets Allmänna råd för täkt.

- fortsätta påverkan av lagstiftaren i syfte att undanröja vissa oproportionerliga och mindre ändamålsenliga regler.

- söka uppnå fastställelse om huruvida komfortvärden för vibrationer till följd av täktverksamhet skall användas eller ej.

- direkt stödja medlemmarna i att kvalitetssäkra konsulter som används för att söka tillstånd.

- fortsätta och fördjupa samverkan mellan bransch och länsstyrelsen.